Av gästbloggare:Anders Hansson, frilansjournalist och tidigare landslagsman i friidrott.

Från 16 års ålder ägnade jag mer än 15 år åt att försöka bli en så bra sprinter och längdhoppare som möjligt. Det var dock först 2002, när jag var 28 år, som jag på allvar kom i kontakt med Feldenkraismetoden. Vid det laget hade jag tagit en SM-medalj på 200 m inomhus och blivit uttagen till landslaget en handfull gånger.

Vid ISM 2002 blev det dock ytterligare en i raden av fjärdeplatser för mig. Betydligt värre var det faktum att jag hade så ont i ena skenbenet att jag haltade svårt när jag gick. Ett ambitiöst men dumdristigt beslut att göra precis allt jag kunde för att ta steget upp till mästerskapsnivå fick mig att trots det snöra på mig spikskorna och springa 200 m på maxfart.

Efter tävlingen beslöt jag dock att aldrig någonsin springa mer om jag inte blev av med smärtan, som i efterhand visade sig bero på en 10 cm lång spricka i skenbenet (vad som kallas stressfraktur eller utmattningsbrott).

Under min långa rehabilitering började jag jobba med Feldenkraismetoden tillsammans med Göran Mörkeberg, som också har lång erfarenhet som friidrottstränare. Trots att jag missade större delen av uppbyggnadssäsongen slog jag i slutet av sommaren personligt rekord på 200 m, tog SM-silver och blev uttagen till Finnkampen. Tävlingssäsongen var även i övrigt min klart bästa.

Att jag hade tränat extremt hårt under flera år och speciellt under den föregående hösten hade såklart stor betydelse för framgångarna. Men jag tror inte att det hade gått lika bra om jag inte hade lärt mig några viktiga saker under Feldenkraislektionerna. Insikter som jag önskar att jag hade fått betydligt tidigare under min karriär.

Det är uppenbart att man som idrottare har nytta av en mer välfungerande, avspänd kropp som man genom ökad medvetenhet har större kontroll över (något jag har skrivit om tidigare). Jag tror dock att man kan ha minst lika stor nytta av Feldenkraismetoden om man låter den genomsyra inställningen till själva träningen.

Den vana att känna efter vad som sker i kroppen kan förhoppningsvis hjälpa till att undvika dylika dumheter som jag sysslade med under min karriär, nämligen att träna och tävla när det egentligen inte gick (att springa när man inte kan gå är bara dumt).

Jag tror också att den utforskande och tillåtande attityden som genomsyrar Feldenkraismetoden kan vara till stor nytta inom framför allt teknikträning. Muntliga och oftast negativt laddade instruktioner från tränaren av typen ”nu gjorde du det här felet igen” eller ”nu glömde du att göra det här” är alltför vanliga.

Jag har själv goda erfarenheter av att till exempel överdriva ett fel för att tydligt känna vad detta får för konsekvenser för rörelsen. På så sätt kunde jag upptäcka skillnaden mot när jag gjorde rätt och kroppen fick en bättre chans att på ”egen hand” hitta ett optimalt rörelsemönster.

Det kräver dock ett ändrat förhållningssätt hos tränare och aktiv och dessutom lite (tåla)mod att våga ägna dyrbar träningstid åt att medvetet göra fel. Metodiken får dock stöd hos Moshe Feldenkrais, som sade ungefär att om man verkligen ska behärska något så måste man kunna göra det på flera olika sätt.

Tillägg av Göran Mörkeberg: 23-05-07

Här är en podcast som talar om forskning om att göra fel för att lära sig att göra rätt>>