Vem lever i min kropp? Det är jag!

 Alltså är det bara jag som kan känna hur jag rör mig, vad som känns bra eller dåligt.

Ändå har jag under stora delar av mitt liv varit mer upptagen av vad andra sagt om min kropp än av vad jag själv upplevt. Det är egentligen inte så konstigt.

Från det att vi är små får vi lära oss att lyssna på människor som vet mer än vi själva. Föräldrar, lärare, tränare, läkare och andra auktoriteter hjälper oss att förstå världen.

Det är både nödvändigt och värdefullt.

Problemet uppstår när vi gradvis tappar kontakten med en annan viktig kunskapskälla: den egna erfarenheten.

När duktighet blir ett problem

Nyligen träffade jag en ung person som hjälpte mig att se detta tydligare. Hen hade gjort nästan allting rätt.

Hen var ambitiös, noggrann och beredd att arbeta hårt. När träning, jobb blev tungt och svårt bet hen ihop och kämpade på. När något gjorde ont försökte hen kämpa vidare. Om någon kunnig person gav ett råd försökte hen följa det efter bästa förmåga.

Hen gjorde precis det som många av oss fått lära oss att man ska göra. Ändå började hen upptäcka att det inte räckte. Hens kropp hängde inte med trots att hen gjorde allt vad hen lärt sig att man skulle göra. Följden blev till slut en kropp som sa ifrån och en lång sjukskrivning.

Hen hade blivit mycket skicklig på att lyssna på andra. Men allt sämre på att lyssna på sig själv. Det var kanske inte brist på disciplin som var problemet. Kanske hade hen blivit så upptagen av att göra rätt att hen inte längre lade märke till vad hens kropp försökte berätta.

Hen är långt ifrån ensam. Alltför många hamnar i samma fälla. Lever för att vara duktiga inte för att leva.

Många av oss har vuxit upp med föreställningen att utveckling kräver kamp. Att mer ansträngning ger bättre resultat. Att den som lyckas är den som biter ihop lite längre än alla andra.

I vissa sammanhang är det sant. Men inte alltid.

Två märkliga råd

Två av de viktigaste råd jag fått från mina Feldenkraislärare gick rakt emot mycket av det jag tidigare lärt mig.

Dessa två råd är nog de bästa jag fått i mitt liv: ”Inhibera din ambition” och ”Lita på idioten inom dig”

Första gången jag hörde dessa meningar lät de nästan absurda. Var det inte ambition som fick människor att utvecklas? Varför skulle jag lita på idioten inom mig?

Med tiden började jag förstå att båda pekade mot samma sak.

Det handlade inte om att sluta lära sig. Inte om att sluta anstränga sig. Inte om att ignorera kunskap.

Nej det handlade om att det är bara jag som kan veta vad som fungerar för mig, hur saker och ting känns för mig. Bara jag som lever i min kropp.

Det handlade om att återupptäcka sin egen erfarenhet. Den del av mig som faktiskt känner hur något känns, märker när en rörelse blir lättare. Den del som upptäcker när kroppen protesterar och ibland vet något långt innan intellektet hunnit formulera det.

Det betyder inte att min erfarenhet alltid har rätt. Men den betyder att ingen annan kan uppleva det jag upplever. Ingen tränare, ingen läkare, ingen lärare, ingen expert eller förälder.

De kan se sådant jag missar. Men de kan aldrig känna det jag känner. Eftersom de inte lever i min kropp!

Fler frågor än svar

Kanske är det därför vi i Feldenkrais så ofta ställer frågor i stället för att ge svar.

Hur gör du när du gör det?

Hur vet du att det måste vara så?

Finns det något annat sätt?

Ju längre jag lever, desto mer intressant tycker jag att den sista frågan blir. Inte bara när det gäller rörelse. Utan också när det gäller livet i stort. Jag blir också alltmer intresserad av att upptäcka sådant som jag tagit för givet så länge att jag slutat lägga märke till det.

Kanske börjar verkligt lärande just där.