Walk a mile in my shoes

Under morgonens promenad med hunden dök en gammal sång upp i huvudet:
Walk a mile in my shoes.

Och som så ofta ledde det vidare till andra tankar.

Räcker det att gå en mil i någon annans skor för att förstå hen?
Kan någon annan människa verkligen förstå mig?
Kan jag ens alltid förstå mig själv?

Mer än hälften av mitt liv har jag ägnat åt att utforska världen, mig själv och andra genom Feldenkrais metoden. Sakta har jag insett att världen och vi som lever i den är i ständig föränderlig. Vi ser den genom våra egna linser – våra erfarenheter, vår uppmärksamhet, vår självbild.

Våra sinnen skapar våra upplevelser

När vi går genom en park får vi alla samma mängd information från våra sinnen: vi ser, vi hör, luktar och känner.
Men vad vi tar till oss beror på:

• vart vår uppmärksamhet riktas
• vår sinnesstämning
• våra vanor
• våra tidigare vanor

Två personer kan gå sida vid sida och uppleva helt olika saker. Och jag själv kan gå samma runda två dagar i rad och uppleva något helt annat.

Kanske är det därför vi ibland har så svårt att förstå varandra — och att vara ödmjuka.t

Elvis ord

Sången – Walk a mile in my shoes – skrevs av Joe South, men Elvis Presley sjöng den på en konsert 1970 och innan han började sa han så här:

”You never stood in that man´s shoes or saw the things through his eyes.
So help your brother along the way, no matter where he starts.”

Det är en påminnelse om något enkelt och svårt på samma gång: Vi ser världen genom våra egna linser — och de är inte de enda.

En tanke från en majmorgon i Malmö

Kanske skulle vi följa Elvis uppmaning lite oftare. Kanske skulle vi försöka se världen genom fler linser — även våra egna, men på nya sätt.

Det är i grunden det Feldenkrais handlar om: att upptäcka att världen, och vi själva, kan upplevas på fler sätt än vi tror.

Göran

Ps! Den finns även på svenska med text av Lisa Linder och här kan du höra bandet Fröken Elvis framföra den: Om du bar mina skor! Ds!