Feldenkrais magi — om det lilla som förändrar det stora
Sommaren närmar sig sitt slut och under septembers första dag slog det mig hur lite som krävs för förändring — och hur svårt det lilla kan vara. Det är något jag ser om och om igen i Funktionell Integration (FI), de individuella Feldenkraislektionerna.
En av mina klienter denna dag kom för sin andra FI‑lektion efter 17 års uppehåll. Hen har en lång historia med svåra smärtor, överrörlighet och flera komplicerade diagnoser. Just nu är det vänsterfoten som plågat hen i drygt 1,5 år. Stundtals så mycket att hen inte kunnat arbeta. Trots regelbunden fysioterapi i över ett år hade ingenting förändrats.
Första FI‑lektionen
Vi kände varandra sedan tidigare, men det var 17 år sedan sist. Hen kom in med en positiv inställning, trots alla besvär. Efter ett kort samtal började vi lektionen.
Redan i stående och sittande var det tydligt att hela hen var i försvar. Särskilt vänster sida och vänster fot. I stället för att “gå på problemet” började jag min taktila FI‑konversation kring skuldror och bröstkorg. Även där fanns oro, mest på vänster sida.
Redan i stående och sittande var det tydligt att hela hen var i försvar. Särskilt vänster sida och vänster fot.
Sedan fick hen lägga sig på Feldenkrais bänken.
I stället för att “gå på problemet” började jag min taktila FI‑konversation kring skuldror och bröstkorg. Även där fanns oro, mest på vänster sida.
Efter en stunds varsam beröring — där jag lyssnar med händerna och väntar på kroppens svar — började försvaret släppa. När nervsystemet känner sig tryggt kan något nytt ske.
När det lilla blir möjligt
Efter cirka 20 minuter kunde jag röra vid och röra hens fötter, vilket inte var möjligt när vi startade. Jag visade att det gick att röra de små benen i fötterna, fotlederna och belasta dem. Först på den “friska” högerfoten, sedan på vänster.
När hen satte sig upp med fötterna i golvet spred sig ett leende över ansiktet:
“Det är första gången på länge min vänstra fot inte smärtar när jag sätter den i golvet.”
Hen tog några steg i rummet — och gick ut som en gladare person.
Hur går FI egentligen till? Är det magi?
Det kan tyckas som magi. Men det är det inte. FI bygger på hur vi människor fungerar:
- Trygghet först — nervsystemet måste känna sig säkert.
- Lyhörd beröring — jag lyssnar med händerna.
- Röra det som går att röra — utan att provocera försvar.
- Upptäcka att rörelse inte är farligt — det är lärande, inte behandling.
- Introducera nya rörelsesätt — eller återupptäcka gamla.
Modern hjärnforskning bekräftar det Moshe Feldenkrais lärde oss: trygghet, uppmärksamhet och variation skapar förändring.
Andra FI‑lektionen
Hen berättade att foten varit helt smärtfri i tre dagar, sedan måttlig smärta — och att en natt varit besvärlig efter trädgårdsarbete. Men totalt sett betydligt bättre än på länge.
Den andra FI‑lektionen gick lättare. Försvaret var mindre, vi kunde göra mer, och hen fick med sig övningar för att “nollställa systemet” efter belastning. Livet måste ju levas.
En fundering
Så här i slutet av årets första septemberdag undrar jag: Varför är det så svårt att förstå att trygghet, långsamhet och respekt är nödvändigt för att åstadkomma underverk? Och att lite fantasi och nyfikenhet aldrig skadar.
Lämna ett svar