Varför tar vi inte hand om oss själva?

I senaste nyhetsbrevet berättade jag att jag var på väg till bussen för att åka till Skanör. Det blev en fin tur. Härlig prommenad och bad.

Men en sak som jag observerade under bussresan och även under tidigare bussresor var att jag var ensam om att använda bälte. Och så har det varit under varje bussresa denna sommar. Jag har inte sett 5 personer totalt använda bälte, under ett 20 tal bussresor i sommar. Varför?

Jag vet inte, är det besvärligt? Tycker jag inte. Är det farligt med bälte – nej utan tvärt om. Det kan rädda liv!

Dessutom så är det lag på att använda bälte. Vanliga bötesbeloppet är 1500 kr. Men det har man väl råd med, men har man råd att riskera hälsan och livet?

Ja det är mycket man kan fundera på så här i slutet av sommaren. 

Är det så att vi har gett upp oss själva? 

För några dagar sedan kom en person på återbesök efter sitt första besök hos mig. Vederbörande söket min hjälp för långvariga ryggbesvär. Hen hade ett litet helvete, svårt att gå, smärtor, episoder där benen plötsligt vek sig och han föll. Vilket var besvärligt då ryggbesvären gjorde det svårt att resa sig. Milt uttryckt så var det inte bra.

Vid första besöket så fick hen en individuell Feldenkrais lektion, där jag gjorde hen uppmärksam på vissa vanor/ovanor hen hade. Hjälpte hen att släppa på onödiga spänningar, hitta nya vilolägen (dvs. allt som ske i en Feldenkrais lektion). Hen lämnade mig med ett leende på läpparna. 
Två dagar senare hörde hen av sig och bokade en ny tid samt berättade att hen varit i det närmaste smärtfri och att hen till sin stora glädje kunnat cykla för första gången på ett helt år. Ny tid bokades och för några dagar sågs vi igen.  

När vi sågs så fortsatte vi processen (det är en process, ibland lång, att komma till rätta med långvariga problem) och tillsammans så gjorde vi nya upptäckter bland annat handlade lektionen denna gång om hur man lättast tar sig upp och ner från sängen och stolen. Och hen var lika nöjd som första gången.

Efter själva lektionen berättar hen att hen träffat en bekant och när de tog en promenad var vännen (som också hade ryggbesvär) sätta sig ner och vila ofta, hade svårt att gå osv. Då berättade min klient om hur fantastik mycket hen lärt sig och haft glädje av det vi gjort och rekommenderad hen att ta kontakt med mig. 

Svaret vännen gav var i princip ett ointresserat jaså. Min klient kunde inte förstå detta ointresse? Jag är ganska vann vis sådana reaktioner och det gör inte mig personligen så mycket då jag har tillräckligt att göra, men varför är så få intresserade av att må bra?

Har vi kanske gett upp? Har vi glömt hur bra vi kan må? Tror vi att det normala är att ha ont, att vara stressad, att ha svårt att röra sig? 

Men så är det faktiskt inte, det normala är att vara smärtfri, att kunna göra det man vill utan smärta. + 40 år med Feldenkrais metoden har lärt mig att det finns alltid sätt för oss att må bättre.