Här kommer inlägg 2 om Feldenkrais och ridning av Charlotte Zetterberg.

Osynliga hjälper

För den som aldrig suttit i en sadel verkar det inte råda något tvivel om hur man gör. För att starta eller öka farten bankar man lite med hälarna i hästens sida. Vill man stanna drar man bara i tyglarna.

Inget finlir här, inte. Dessutom är det ju hästen som gör allt jobb, så frågan är väl varför det över huvud taget behövs ridskolor?

Vi som spenderat både tid och pengar på att utvecklas som ryttare känner nog mest en uppgivenhet inför ovanstående. Vi vet att det liksom inom andra sporter krävs tekniska färdigheter, men också det vi kallar ryttarkänsla. Det är först då vi börjat nosa på denna åtråvärda känsla, som ridningen börjar se lätt och elegant ut, med i det närmaste osynliga hjälper.

Betyder det att vi så småningom kommer till ett stadie där vi gör ingenting? Nja, inte riktigt. Det handlar snarare om ha ett väl utvecklat kinestetiskt sinne (rörelsesinne), att vara välkoordinerad, att kunna stämma av kraften och graden i hjälperna och, förstås att ha god timing. Och, ja, dessa delar hänger ihop med varandra.

Ju mer precis du är i din placering av skänkel eller sittben, desto mindre gest och mindre kraft behövs. Apropå kraft och avslappning, förresten! Det kan bli för mycket av det goda, också när det gäller att vara avslappnad.

Feldenkrais talar om att minska den onödiga spänningen, vilket innebär att stämma av kraften, så att det blir lagom mycket. Lagom mycket avslappning och i rätt delar.

För att hålla balansen till häst utan tyglarnas hjälp fungerar det knappast att sitta som en geleklump. En viss bålstabilitet är nödvändig.

Vid ridning av en rörelse kan du i ena sekunden behöva släppa en spänning i axeln, samtidigt som inre låret ligger an tydligare mot sadeln. I nästa sekund kanske något annat gäller, beroende på hur hästen svarar.

Ryttaren med finstämd känsla kan med lätthet använda varje del av sig själv välkoordinerat och medvetet, med exakt avstämd kraft och i precis rätt ögonblick, timing.

Apropå det, hur ofta använder du exakt samma grad av skänkeltryck? Har du fler än två lägen? Sätt dig i sadeln och gör dig redo för en stunds experimenterande.

Du kan välja mellan två alternativ. Antingen har du en sifferskala med exempelvis 1-10 eller så kan du göra en skala med bilder. Minsta möjliga kan t.ex. illustreras av en fjäder, steget därefter av hästens mule som möter din hand osv.

Fokus kommer att vara på skänklarna, men du kan också då och då rikta din uppmärksamhet till andra delar; andning, händer, blicken. När avsikten är att lära dig och din häst att kommunicera med små hjälper är det inte så bra att ha handbromsen åtdragen!

Börja från halt., på ganska lång tygel. Hur mycket kraft behöver du använda för att hästen ska gå fram i skritt?

Om din häst inte svarar på minsta möjliga kan det bero på några olika saker:

• Din skänkelhjälp är för lång eller kort. Prova att variera längden.
• Du fortsätter att klämma med skänkeln, dvs glömmer att slappna av i ditt ben mellan signalen.
• Du har handbromsen åtdragen på något vis.
• Hästen är van vid stora åthävor och behöver lära om. Förmodligen måste du då upprepa några gånger med en starkare hjälp (ev klargöra med spö) för att få ett svar. Återvänd därefter till en mindre signal. Så småningom kommer din häst att förstå vad du är ute efter.

Du kan utöka övningen till att observera vilken del/delar av skänkeln du använder; fot, underben, lår. Samma på höger och vänster sida?

Hur använder du dina skänklar i sidvärtesrörelser?

Lycka till med ditt experimenterande!

Besök gärna Charlottes hemsida.